torsdag 15 februari 2018

Lite glöd

För att hitta på nytt och få nya idéer så behövs det tid. Och lugn. Inte en massa annat som drar... Så här dags i februari borde vara den bästa av tider. Men just i februari är det svårt att hålla ångan uppe. Det är länge sedan det var sommar och våren är en abstrakt tankekonstruktion som man inte riktigt når. Och näsan droppar... Man får ta till de knep man har för att hålla ångan uppe. Glödande tulpanflammor värmer en narig dag. 


Och att gå in i sin bubbla och helt gå upp i det man gör. Det är inte så ofta man får vara där. Förra året var hektiskt, det var flera beställningar och uppdrag som tog tid. Just då tänkte jag inte så mycket på det. Man jobbade på och betade av. Men inte blev det mycket till bubbelliv... Och man blev så trött! I år ska jag vara sparsammare med beställningarna och istället jobba på med det jag själv känner att jag behöver. Inte mindre blir gjort men jag kan äga min tid. Och så kan jag bubbla lite emellanåt, det laddar alla batterier :) 

Ute i trädgården har jag också utmärkta batteriladdare. Fyra stycken ekorrar som jagar varandra upp och ner och överallt! Tyvärr är de inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ekorrar låter helt fantastiskt! De smackar, tjickar och quirrar, väldigt egendomliga ljud som jag aldrig kan härma så ekorriska får jag nog lämna därhän på mitt CV...





Februari har också haft den fördelen att jag hunnit sortera alla mina brodergarner som jag fick i födelsedagspresent i höstas. Kan bara konstatera att jag har en man som vet vad hans fru uppskattar. En riktig skatt! Jag behöver inte sy något, jag blir glad av att bara plocka runt alla färger. Men säg inte det till någon...  


Ett projekt har jag påbörjat bara för nöjes skull.


Det kommer bli en textil bild och jag har provat lite nytt. Prova och lära nytt måste jag hela tiden, det gör att jag tycker att det är roligt. Att alltid göra det man redan kan är inte roligt. Även om jag ofta morrar och undrar vad jag egentligen ska ge mig på det ena eller det andra för... I den här bilden har jag målat såpbubblor i bakgrunden med oljefärg i sticks för textil. När man målat härdar man färgen med strykjärn så att det ska gå att tvätta i framtiden. I min låda hade jag två vackra blå knappar. De har suttit på någon av mammas skolavslutningsklänningar som mormor sydde någon gång på 30-talet. Nu får de följa med in i den här bilden. Det är roligt att använda det man har, väva in en liten bit historia. Och så behöver jag inte längre vara rädd att knapparna ska skramla bort, nu kommer de sitta säkert och ha en ny uppgift. 




fredag 9 februari 2018

Värde



Ibland blir det för stort, för mycket och överväldigande... Jag bor på en vacker plats. Naturen är nära hela tiden. Bor man så blir chocken total när inte alla kan se det man själv ser. Inte värderar det man själv sätter högt utan kallar det en plats utan speciellt skyddsvärde... Vad är skyddsvärt? Är möjligheten att ströva ostört fritt omkring, djurliv, utsikt något att bry sig om? Det kan man väl hitta på annan plats...? Tystnaden i skymningen när mörkret lägger sig mjukt över berget? Det varma omslutande mörkret som gör att stjärnorna syns på ett sätt som de aldrig gör i tätorten? Att månen kommer så nära att det känns som att den går att nå...? Lämningar efter husgrunder där man fortfarande ser spår av mänsklig omsorg och längtan efter det som är vackert i form av kvardröjande bergklint och sidentunn vallmo som vägrar att ge upp utan blommar år efter år. Liksom aplarna. Knotiga och vridna blommar de med skira slöjor fast de inte borde kunna. Det ger mig förankring och är ett värde. Här finns alltid något som är vackert, som ger lugn långt bort från vardagsstressen är det ett fantastiskt andningshål.






Det som känns hotande är vindkraftverk. Egentligen tycker jag att det är en bra sak med vindkraft men ingenting är bra om det dras till orimlighetens gräns. En av "experterna" sa på informations-mötet häromsistens att alla vill ha vindkraft men inte där de bor och att man faktiskt måste vara med och dela med sig. Men det var just det... Hos oss vill de bygga tjugo stycken på en höjd av sällan skådat slag (250 m). Några få kan jag till och med tycka är vackert men i den här mängden så är det skrämmande fult och dominerande efter det fotomontage som visades. Det skulle döda ett berg. En naturtillgång för boende och turister, ett värde som en liten kommun borde värna. Berget skulle bli ett trafikerat industri-område. Att lägga den massan på en plats är inte att dela. Det är att kväva. Många orkar inte ens fundera men gör ett tankeexperiment. Vad skulle hända om det föreslogs att tre, fyra verk skulle sättas upp i backen i närheten av tätortens motionsslingor? Det skulle knappast hända. Men i rättvisans namn om vi nu ska dela... Många långa timmar tillbringar jag med min kamera ute i det fria. En sådan oerhörd tillgång att ha allt så nära. Om det försvinner, förintas, mals undan vart tar då jag vägen med min kamera? Till motionsspåret i tätorten? Knappast... Ska jag behöva sätta mig i bilen och åka till en annan plats som inte exploateras lika hårt? Det skulle kännas bittert.