lördag 22 december 2018

Var rädd om Julen

Glittrig gran, prassliga klappar, skurade golv, lagomseg knäck, bruna bönor i blöt, välrullade köttbullar, ömma fötter av allt travande hit och dit... Är det någon mening alls? Jo.... Julen är inte bara nu, där finns kvardröjande drömmar från länge sedan, magiska ögonblick, krossade julklappsdrömmar och för all del en hel del krossade kulor. Fest, ljus i dovaste mörker.

Julen är som en förstärkare av det som händer just då. Det vackra blir vackrare, det fula fulare. Minnet av alla jular etsar sig fast och formar JULEN.

JULEN är som ett fotoalbum att bläddra i när jag fixar med annat. Allt finns där huller om buller, som julen när jag var fyra år och fick ett dockskåp. Lycka! Jag visste att något stort var i görningen för jag fick sitta i bilen utanför leksaksaffären och vänta medan de vuxna handlade och sedan smusslade ner ett stort paket i bagaget som absolut inte var till mig...

Där finns också en gnistrande kall promenad upp i backarna när det var så mycket snö att vi inte vågade ta bilen. In i liten  stuga med burkar med julkakor som mamma bakat för farbrorn i huset att fylla frysen med. Knaster i vedspisen, kaffe i tunna kinakoppar, prassliga twistpåsen i skåpet, lodjuret som strängt tittar ner från väggen. Och knogjärnen förstås. Jag kan förflytta mig dit när som helst.


I minnesarkivet finns julskinkan som alltid förvarades i stora
plastburken som året runt kallades för "grisen". Flottringar, pepparkakor i stora röda Götaburken, doppebrödet av en sort som ingen annan skulle drömma om att doppa. Jag bakar fortfarande detsamma. 

Och julen då pappa föll ihop på jobbet dagen före Julafton i en liten hjärnblödning. Men det var ju Jul, den kunde han inte missa... Han ville absolut hem från sjukhuset. På juldagen en större hjärnblödning. Det blev ambulans och pappa kom aldrig hem mer. Jag var fjorton och har fortfarande kvar sista presenten jag fick av honom. Ett sammetshuvud att sätta hörlurarna på. Visserligen undangömt i ett förråd men jag kan inte riktigt släppa. Det sitter liksom lite fast i ett läkt sår. Det gör ont att dra bort.

Mamma som sitter med den svarta adressboken med alla adresser till de som ska ha julkort... Hemliga gömmor i linneskåpet som hade en nästan betvingande dragningskraft. Julkrubban med kamelerna i trä som inte alls passade ihop. Hur man höll andan när morfar läste julevangeliet... Skulle han komma igenom hela? Det gjorde han inte. Det var alltid Qurinius som hakade upp sig i munnen och vi skrattade alltid lika mycket.

Första julen med älsklingen och egenköpta julkulor i rött och rosa, de finns fortfarande kvar. Delvis... De har varit med om mycket på dryga trettio år i form av välta granar och andra små olyckor. Och julmusen som sprang ovanpå köksskåpen vid midnatt...


Och första julen med barn. När tremånaderssonen skrek tills han somnade i sina fina, alldeles för stora, tomtekläder. Besvikelsen det året när tomten ringde och meddelade sex-årige sonen att han tyvärr inte kunde komma fram, det var för lite snö och släden hade kört fast. Men han hade ändå varit och lämnat julklappar tidigare. Sonens kommentar var: typiskt!!!  Bilbanan som var till barnen men som jag och mannen satt och lekte med en halv natt..


Julen ger så mycket extra svärta och ljus. 
Sätter så stora avtryck i hjärtat. 
Var rädd om Julen! 







torsdag 29 november 2018

Vardagsmagi

En av de allra gråaste dagarna i November stretade jag fram i regn och blåst. Kameran fick vara hemma, att ta ut den i hällregn verkade inte vara en bra idé. Men som jag ångrade det sedan! I buskage på båda sidor av vägen satt det fullt med stjärtmesar! De är riktiga sagofåglar som jag längtat efter att se och när de äntligen dyker upp har jag ingen kamera... Som lysande vita bollar fanns de plötsligt där. Mobilen åkte förstås fram och jag fotade förhoppningsfullt för att när jag kom hem konstatera att jag lyckats med att fota suddiga vita prickar... Men de satte guldkant på dagen, några stänk magi i det grå, glitter och flärd! De är verkligen speciella och nu spanar jag hela tiden, jag vill så gärna se dem igen.


Jag samlar på vardagsmagi... Igår vid postlådan hörde jag brus i luften, en rad med svanar svepte förbi. Det känns mäktigt när man hör vingarna. 


Allt det där sätter fantasin i rörelse och är rena energibomben för hjärnan som vägrar sluta spinna tanketrådar, man bara längtar efter att försöka fånga en liten trådända. Idéerna liksom börjar hoppa, lite som popcorn... 

Mina vardagsfåglar utanför fönstret vill också gärna ha en guldkant så egengjorda talgringar är det som jag försöker muntra upp dem med. Hälften av vardera av osaltat smör och cocosfett, i det lite solrosfrön och nötter. Hittills verkar det uppskattat även om misstänksamheten till att börja med var stor. Har du tänkt att vi ska äta det där??? Men nu så... Vem kan motstå en talgmunk? 





fredag 2 november 2018

Kärlek utan ord


Vissa tider på året tänker man mer på de som inte längre finns kvar. Jag ordnar med granris och kransar på gravarna och känner mig så oändligt tacksam. Inte för vad jag har förlorat utan för vad jag en gång fått.

En del människor märks inte så mycket på jorden, tidningarna fylls inte med spaltmetrar när de försvinner. Ändå så viktiga. Ändå så älskade. Mina föräldrar kom ur generationen födda på 20-talet. En generation som ytterst sällan säger ord som; jag älskar dig! Men det finns i luften du andas ändå. Kärlek ligger aldrig i ord. Jag vet att jag som sex-sjuåring tänkte; tänk vilken tur de har som har mig! Oj så tråkigt de skulle ha annars... Så tänker nog bara den som verkligen känner sig älskad.

Och ibland saknar jag. I början, när någon nyss gått bort skaver hela livet. Sedan mjuknar kanterna. Men... Jag saknar att sitta i ett vänligt kök. Inte behöva tillföra något mer än mig. Att få sitta och höra välkända röster prata om stort och smått. Att där finns människor som har hela min historia. Som kan berätta om min första dag i skolan, hur jag fick ärret på överläppen... Som jag hör till.

Nu är det vi som får ge vidare.  Vänlighet, omtanke, värme. Och självklar kärlek som inga ord behöver.  



fredag 12 oktober 2018

Sammet och guld. Och att unna sig.

Sammet och guld... Det finns inga bättre ord att beskriva de senaste dagarna! Oktober är så här långt mjukaste sammet och skimrande guld! Vindarna smeker ansiktet mjukt och det kommer till och med varma stråk i draget. Träden är doppade i guld och kullar och skog insvepta i skira slöjor... Ögonen frossar! Det gäller att passa på, underbart kan vara kort! Och just det här ljuset är helt fantastiskt! Varmt och rökigt på en gång, lite som en mix av flytande honung och grillrök... 

Blandningen är nästan magisk, fantasin tar ivriga skutt av allt som den vill hitta på! Det är inte ens svårt att tänka sig älvor bölja fram så här års eller en mystisk ryttare försvinna in i skuggorna. 


Det heter alltid att man ska unna sig... Så ja, idag har jag unnat mig! Jag gick en lång promenad med kameran och jag tillät mig inte en enda gång att ha bråttom. Kastanjeblad.... Vem kan motstå kastanjeblad...? Särskilt i guld... Jag har laddat fantasireserven och längtar efter papper och penna. 





tisdag 4 september 2018

Krusifibadanfibahuska

Har städat och röjt lite i hjärnkontoret... Som på så många andra ställen i livet behöver det en omgång ibland. Från början samlar man på sig utan en tanke på att ting på något sätt måste administreras. Sedan kommer man till nästa nivå då man börjar sortera, lägga i lådor för framtida sparande, lägga i högarna för bortskänkes och slänga. Ibland ramlar man över saker som man helt glömt bort att man hade. Intressanta men lite omöjliga. Likadant i hjärnkontoret där nu ordet krusifibadanfibahuska rullat fram. Ett alltidord som jag hörde för så längesedan att jag inte kan komma ihåg ett före... Men vad det är förutom ett tungvrickarord har jag inte den blekaste aning om. 

Det är en säregen grunka jag bär runt på utan att riktigt veta hur den ska användas och just därför har jag genom tiden hanterat det med en viss försiktighet. Jag har letat mig omkring men hittar det ingen annanstans. Det kan vara en udda svordom, en ekivok omskrivning eller bara helt oskyldigt och missförstått. När jag vänder och vrider på det känns det synd att ett så användbart stycke bokstäver ska få ligga helt bortglömda. Man kan tänka sig en underlig hatt av något slag... Ett egenartat kryp som lätt skulle kunna trassla in sig i håret... Ett magiskt sesam öppna dig att använda när alla andra utvägar är stängda... Något att strö på morgongröten... En varm hälsningsfras... Som sagt... Användbart. 

Härmed förklarar jag ordet krusifibadanfibahuska erövrat och inlagt i mitt allmänna ordförråd. Varsågod, krusifibadanfibahuska någon?



torsdag 16 augusti 2018

Egensinnig

Egensinnig. Eller kanske; självrådig, envis, omedgörlig, halsstarrig, tjurskallig, egenvillig, egenmäktig, hårdnackad, orubblig, bångstyrig, trotsig och obstinat enligt synonymordlistan. Kan det vara bra? Att gå emot strömmen och dyka under ytan. Att göra saker för att man vill. Att inte säga ja till för mycket. Jag vill hitta på nytt, jag vill tänka, prova och fundera. Men det går inte riktigt ihop med att alltid synas. Jag vill tillåta mig bortglömda stunder. För att bli bättre. 

Att inte vilja tävla
är inte samma sak
som att sakna viljan 
att vara
bra

tisdag 5 juni 2018

Hoppar omkring



Så känns det verkligen ibland. Att man bara hoppar omkring och inget blir gjort. Det är först när man tittar i backspegeln som man ser att det faktiskt blev saker gjorda. När det inte funkar som man vill får man streta på ändå och försöka hitta det inre lugnet... Mycket svårhittat ibland men väl värt att leta efter. För egentligen vet jag ju att jag inte sitter i sjön. Men morrar gör jag över tekniska problem och extra krångel som äter tid. Nej inte äter... Glufsar! Så här års störs dessutom koncentrationen av blå himmel och sol. Men det känns helt okej. Livet levs bäst barfota.

Trädgården är invaderad av svartvita ligister... De skränar och förstör... Jag gillar dem verkligen inte men får erkänna att de är snygga att se på. Så några första skisser har det blivit på eländena.  

Kung i björken...
Då gillar jag ekorrarna bra mycket bättre. Vid det här laget är de helt galna och jagar varandra utan att bry sig speciellt mycket om att jag står i vägen. Ibland vänder de till och med om för att ta sig en extra titt på mig. Jag brukar prata snällt med dem med förhoppningen att de ska vänja sig vid mig. Inte helt utan baktankar förstås. Jag hoppas på bra bilder...


Och tvärtemot vad många tror så är inte vår vanliga ekorre sugen på vare sig fågelägg eller fågelungar. Någon som inte är sällskapssjuk är stenknäcken. 

Tycker mest han ser ut att vilja sucka åt mig. Kommer du nu med kameran! Igen??? Är det för mycket begärt med lite matro på det här haket???

Värmen har ställt till det. Jag har inte fått ner alla frösådder jag har stående. Vi har sandjord och med brännande sol blir det inte så bra. Jag har anpassat växtligheten i trädgården till bara tåliga perenner. Men när till och med lupinerna i vägkanten lägger sig platt inser man att det är torrt. På altanen har jag en Blomman för dagen. Otrolig färg och som gravt färgberoende låter jag ögonen drunkna i den. Den är en himlaflik från en sommardag. Sprött flyktig och ljuvt längtansvärd. 









måndag 9 april 2018

Tid att göra inget

Nu svepte den in som en dunig älsklingströja, en kär vän eller ett par borttappade glasögon. Så hemtamt spred den ut hela sin lekamen att det kändes som om den aldrig varit borta. Våren brukar göra så. Sinnet som varit halvkvävt i kängor och tjocka vantar blir genast två kilo lättare och tar små oväntade hoppsaskutt. Helgen som gick var extra allt. Där det bara någon dag tidigare legat smutsig snö skimrade det blått. De nästan magiska blåsipporna hade börjat sträcka på sig. De känns så mycket mer i hjärtat än vitsippor även om det knappast finns något som slår ett hav av vitsippor... Kanske för att de inte är så iögonfallande. Kanske för att de är först. Jag älskar Moa Martinssons dikt den blå vinden. Bitvis. För vinden ÄR blå nu.

Det är blåsippeblåst över slänten
har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten
dit ned där sipporna stå

Sydsläntens sippor har blommat
i tusen och tusen år
och sinnen som frusit och domnat 
har vaknat varje vår



Och det där med extra allt... På min vandringsväg sjöng dessutom bofinkar i höga gamla träd som kantade vägen. Det lät som minst hundra välstämda strupar men så otroligt svåra att få syn på! Ett par hann dock inte krypa bakom stammen när jag tog fram kameran...



 Flörtande blåmesar...
Sångsvanar...
Och som kontrast till ljuvligheten lite svärta i form av en ormvråk. Farligt vacker där den svävade lojt över marken. 



Det är nu man ska ta tid att göra inget. Unna sig att lyssna på bofinkarna. Vända näsan mot solen och bättra på de vinterbleka fräknarna. 


fredag 16 mars 2018

Försöker med lite vår


Den här våren (nåja, mer vinter men vem är väl jag att döma) är det mycket som krånglar. Vardagsretsamheter. Och ingenting går riktigt så fort som man tänkt sig. Skrivaren har bestämt att den behöver vila upp sig och få lite nya inplantat annars vill den inte skriva ut ett endaste litet papper till. Smått stressande när det finns massor av kort som helst redan skulle varit färdiga... Med tiden har man fått lära sig att det inte hjälper att bli upprörd. Fast det blir man ju ändå förstås :) Och så har jag bitit sönder en tand men jag lovar att det inte var i upprördhet över skrivaren. Det var så klart inte heller roligt. Vi är lite justerade både jag och skrivaren. Enda skillnaden är att jag inte arbetsvägrar. 

Det har blivit en hel del på vårtemat i brännugnen det sista. Blåsippor, vitsippor, snödroppar och pärlhyacinter. Gissa om jag längtar efter de äkta! Just nu känns den riktiga våren inte riktigt inom räckhåll. Kastade ut äpplen till fåglarna nyss och de studsade på skaren... Kallt, kallt, kallt! Men solen skiner och jag känner mig nästan drabbad av städlust. Men bara nästan... Lite mer får den allt anstränga sig först. 



.

måndag 26 februari 2018

Oplanerad stillhet

Helt oplanerat stillsamt blev det förra veckan. Influensan bestämde sig helt oinbjuden för att hälsa på. Kom faktiskt inte ihåg vilken oerhört tröttsam gäst det är men efter att ha tillbringat en vecka tillsammans i soffan hoppas jag det dröjer innan vi träffas nästa gång. Feber en hel vecka är inte det roligaste man kan hitta på, särskilt inte som man orkar precis ingenting. Men nu är jag på banan igen!

Lite nya äventyr har jag ägnat mig åt. På senare tid har jag sett så mycket fina handfärgade garner. Och naturligtvis kan jag inte göra som andra gör och köpa mig några nystan... Jag måste förstås prova enligt principen; kan själv... Nyanserna har hittills inte blivit som jag tänkt men fina ändå. Det är roligt. Och faktiskt lätt! Mycket lättare än att färga tyg som jag har gjort en hel del. Garnet är ull och färgen är syrafärg där man tillsätter citronsyra för att få den att fastna. Nedan syns det blå förstlingsförsöket.


Helgen bjöd på ett otroligt vackert väder. Då kände vi oss fortfarande sjuka men ingenting hindrar att man åker bil. Eller kliver ur den ett par meter för att fota. Det piggar upp den mest uttråkade sjukling. Säga vad man vill om februari... Ett kallt elände men med oslagbart ljus!