Utan att jag riktigt märkte hur det hände så är sommaren mig nära med all sin ljuvlighet. Livet är en aning mer barfota och lite mindre allvarligt. Och hur folkviseljuvt som helst med några stänk i moll bara för att det är så överjordiskt vackert att själen värker.
Att det finns något som heter vinter väljer jag att inte längre komma ihåg.
Lupinen är klassad som en invasiv växt... Så svår att inte älska fast man inte borde! Humlor av alla möjliga sorter brummar i skymningen, någon gång ska jag ta mig tid att lära mig skillnaden på dem.
Jag tycker att ogräs är vackert, i alla fall i motljus
En plats som alltid är vacker oavsett årstid är utsikten från Velinga kyrkogård. När solen går ner och färgar himlen röd eller när diset ligger i slöjor över markerna. När träden rasslar med tunga lövmassor eller när syren och förgätmigej blommar. Eller vitsipporna! Visserligen är de överblommade nu men annars blommar de vackert intill vattenkannorna.
Att plantera och ordna en stund hos de mina gör att jag känner en oerhörd tillhörighet till platsen där jag bor. Läser jag på stenarna bredvid så vet jag nästan vilka alla är. Grannar i livet och fortfarande grannar... När jag är klar säger jag; nä, det här duger inte. Här kan du inte ligga mamma, kom så åker vi hem och dricker kaffe! Och så gör vi det. För det är ju så. Hon bor inte på kyrkogården. Hon bor i mitt hjärta, tillsammans med sommaren.
