söndag 24 april 2016

Men säg inte så



Numer har jag till min egen förvåning levt så länge på jorden att jag sett en generation avlösas av nästa generation som avlösts av nästa generation. Och jag har hört samma sak upprepas. Att nu är allting för sent. Men ändå... Världen, vardagslivet, gott och ont, ingenting stannar av för världen har ingen aning om att den är körd. Världen har alltid varit en ond plats med en massa godhet att glädjas åt. Som ung, i odödlighetsstadiet, tänker man inte ens på att alla möjligheter skulle vara slut eftersom den viktigaste personen i livet just då är en själv. Ögonen är ljusa, hjärtat mjukt och precis då är världen  förändringsbar. Till det bättre. Klart den är! En av de största utmaningarna i livet är att bevara den känslan. Jag vill packa mina barns verktygslådor fulla med grunkor för att handskas med livet. Tillsammans med varma strumpor och tandborste vill jag packa ner näringslösning med så mycket kärlek och hopp att det varar hela deras liv... Jag vill inte trycka ner tunga stenar täckta av möglig hopplöshet. Inte  grusa igen ögon och fylla öron med ord om att deras liv inte är värt att satsa på. Att de lever för sent i historien och att allt redan är förstört. Säger vem? De som har tappat hoppet har alltid sagt så. Och om de har tappat hoppet så finns det naturligtvis inte för någon annan heller... Det är inte världen som har förändrats, det är livet.  Nya klarögda barn föds hela tiden. Tur att det inte är de hopplösa som bildar familj. Då skulle det inte bli några barn gjorda.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar