fredag 28 februari 2014

Nyvrängda hjärtan

Nu börjar de bli färdiga, alla hjärtan med allvarliga barn. 
De är broderade med brodyrmaskin men det ligger ändå tid och arbete bakom. Det är inte så att man trycker på en knapp och simsalabim blev det resultat. 
Barnen är ritade av mig och stygnsatta för hand i ett stygnsättningsprogram. Det ska gå att göra med automatik också men jag kan inte lura ut hur man ska göra för att få det bra så jag sätter stygnen ett och ett... 
Sedan kan man brodera :) Om maskinen är på humör förstås... Den är smått kinkig ibland men med lite lirkande, hot och vänlighet brukar det lösa sig till slut. Nu är baksidan påsydd och hjärtat är vrängt. Stoppning, liten knapp och band för upphängning väntar härnäst. Se där... Hantverk och maskinkraft i salig förening... 

torsdag 27 februari 2014

Det bubblar i vårkastrullen!

Nu äntligen är det knastrande grus under fötterna igen! Jag kan äntligen trampa runt på mina favoritvägar igen utan att vada i snö. Allt vaknar!
Jag inser att jag är en vårfrossare, fullständigt fast i beroende. Jag njuter av ljuset, ljudet och dofterna. Plogar av gäss på himlen och jag känner att nu, nu börjar det igen! Och talgoxen ropar lika envetet som alla vårar efter sin borttappade fru... Juuuu-dith...! Juuuu-dith....! Hela trädgården är full av dem och av blåmesar.
Borta är höstens och vinterns stillhet. Det bubblar i vårkastrullen!

 I verkstaden ligger som vanligt kroppsdelar i en enda röra innan det är dags att slänga dem i ugnen... Förlåt... Nu har jag lyssnat på för mycket ljudböcker igen. Det är inte så farligt som det låter men nog blir det många delar alltid.
Det ska bli nya ballerinor som snart är färdiga. Vad passar väl bättre för en ballerina än att dansa i fönstren om våren?

Och så tar jag en liten vända med lerhuvudena också. 
Nu är de putsade och överstrukna med ett lager gesso i väntan på nästa steg. Och ja... den till höger ska blunda. 

Nu ska jag leta efter batteriladdaren till kameran. Förstår inte hur den kan försvinna så spårlöst. Jag hade den ju nyss....


onsdag 19 februari 2014

Hjärtan, fläskpannkaka och förgängliga nöjen

Det mesta i livet är inte beständigt. Allt är små saker och tillfällen. All den kraft som vi lägger på att skapa fast vi vet att inte mycket kommer att finnas kvar i evighet. Typ ingenting... Ändå är det just alla dessa onödigheter och tramserier som gör det så trevligt att leva. Här. Nu.

Alla hjärtans dag var ett av alla dessa ögonblick.

Inspirerad av dagen kom det en hjärtefröken från mitt ritbord. Hon blir nog förlaga till ett kort så småningom, möjligtvis ett print. 
De vackra rosorna som jag fick kan ju när man ser dem idag, vissna och förlorade, verka vara fullständigt bortkastade pengar men åh vad de luktade gott! Och jag blev glad! Inte så bortkastat ändå... Onödigt var det dessutom kan man tycka att sätta tulpaner på mammas och pappas grav när snön for i luften... Men jag vet att om mamma sett dem skulle hon blivit glad... Och lite glad blev jag av att se dem där  som ett färgglatt utropstecken i det kalla grå... En utmaning mot själva döden som ändå aldrig kan kväva minnet, som balsam för själen. Men oj, oförståndigt...

Annat onödigt just nu är att jag virkar grytlappar. Vet inte när jag gjorde det sist, det är väldigt längesedan i alla fall. 

Mest var det nog för att jag ville pröva den dekorativa mönstringen, linen stitch kallas tekniken. Väldigt onödigt med allt det arbetet på ett par grytlappar, det vet ju alla hur smutsiga och förstörda de blir... Men det är roligt! Då kan det ju inte vara onödigt. Förresten tror jag att jag ska upphöja deras status till skrytlappar. För den som inte vet kan jag berätta att skrytlappar slipper det hårdaste grovjobbet i köket och kan mer lättsamt hänga och dingla på en krok.

I ugnen står fläskpannkaka och på spisen kokar lingon, ytterligare något som inte var helt nödvändigt. Lingonsylt finns i affären och det hade funkat med uppvärmda köttbullar men det blir roligare så här. Med kringelikrokar och små bitar av onödor. Glitter och damm. Det är inte det som aldrig förändras som gör djupast intryck och skapar minnen, det är alla ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Alla dessa förgänglighetssmulor. Liv. 



söndag 9 februari 2014

Att välja det goda

Socker och sött är ju inte det nyttigaste man kan äta men att avstå helt känns inte som en rolig väg för min del. Däremot vill jag gärna välja själv vilka de onödiga kalorierna ska vara som jag stoppar i mig. Jag menar... att de ska vara meningsfulla.... Eh, meningsfulla kanske var att ta i. Jag vill att de ska vara goda! Inte lite slentrianmässigt halvgott utan ska det ätas ska det vara gott! För att uppväga hälsorisken liksom... Helgens kaka tycker jag nog levde upp till kriterierna. Extra plus för att man dessutom slapp att vispa någonting, bara att röra ihop.


Kladdkaka med daimglasyr, ugn 175°

  200 g smör
1 msk kallt kaffe
3 dl strösocker
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
4 tsk vaniljsocker
1 dl kakao

daimglasyr

1 1/4 dl vispgrädde
2 msk smör
200 g Marabou daimchoklad

Smör och riven kokos till formen

Smält smöret i en gryta. Rör ner kaffe, socker och ägg. Blanda mjöl, bakpulver, vaniljsocker och kakao och vänd ner i smörsmeten. Häll smeten i en springform, smord och strödd med kokos.

Grädda i nedre delen av ugnen ca 20 minuter och låt svalna.

Koka upp grädde och smör i en gryta, bryt chokladen i bitar, rör ner och låt smälta. Låt glasyren svalna och bred den sedan över kakan. Ställ kakan i kylen minst en timme före servering.

Vi åt grädde och bananer till vår.

Men det har inte bara blivit kaka i helgen. Lärkfötterna (från detta inlägg (http://hugskottochinfall.blogspot.se/2014/01/larkfotter.html) är färdiga!  


Och inte bara nästan...


Till och med knapparna är på plats. Annars finns det nog en hel del i gömmorna som det fattas något litet på. En knapp, en kant, en ärm...




onsdag 5 februari 2014

Damm och distraktioner

Tulpaner var det tänkt men inte blev de som jag tänkt.
Jag får se det som att jag har övat på att måla tulpaner. Jag hatar att öva! Ibland vill det sig inte, den här orkade jag inte ens öva färdigt...
Något annat som jag tycker är ungefär lika kul som att öva är att skrapa rent ugnen. Jag tänker börja bränna nu igen så det var liksom ingen återvändo.
Och nu är det gjort, hurra :)
 Bara de roligare bitarna kvar.

 Och så hade jag tänkt röja mer i verkstaden idag men jag blev distraherad. Jag hittade några av mina huvuden i paper clay som skulle putsas. 
Städa skulle jag ju hinna ändå, jag skulle ju bara putsa lite.
Oj vad tiden går när man putsar...
 
Och vad dammig man blir...
Och så lite man hinner städa... 
Imorgon är det torsdag...
Det är en bra städdag!

måndag 3 februari 2014

Förvandlingar

Det sista av skjortorna som jag skrev om i ett tidigare inlägg har nu förvandlats till tyg. De urvuxna skjortorna har transformerats till en trave tyg som jag längtar att få börja använda. Extra bonus förstås att det var något som redan fanns här hemma och gick att återanvända.  
En hel hög med knappar blev det också.
Nu ska jag bara se till att maken hädanefter väljer skjortor som passar till mina projekt... 

Något annat som har förvandlats är vägen hem... I väldigt många år, så länge jag kommer ihåg, har vägen ut till oss varit en mörk, tät, lång korridor av dyster gran. 
Som den längst bort på bilden, men mycket mörkare, tätare, dystrare. En teleporteringsled, som man knappast såg. Beam me up Scotty hade varit en användbar fras för att komma till andra sidan fort nog...

Sedan kom stormarna för några år sedan och allt vad de förde med sig, glesare med träd blev det delvis.
Och nu är det helt och hållet öppet. Korridoren är borta! I vanliga fall är jag inte förtjust i hyggen men i detta fall gör jag ett undantag.
Jag ser nya vyer och vrår av Velinga så som jag aldrig sett dem förut. En aning får jag av de mytomspunna björkhagar med vitsippsmattor som en gång ska ha brett ut sig här. Underbart är kort, snart kanske nästa korridor växer sig tät. Men jag hoppas det dröjer. Och att Scotty inte har gått i pension till dess....



lördag 1 februari 2014

Vinterhjärta

Längtan så här års är nästan fysisk. När vintern snart är på upphällningen - då orkar jag inte vänta längre. Det är vinter i hjärtat. Nu, när tiden är kravlös och stilla borde det vara tid. Tid för att bygga färdigt nya hemsidan, planera, producera... Lägga upp det där lagret, bufferten, för att få tid över till att sova ibland även då, när dagarna snurrar fortare... Det är inte så att jag ingenting gör, mer som att det fastnar i händerna. Som blötsnö i våta ullvantar...  Jag är ett instängt djur i en snöig bur. Minsta glipa kommer inte undslippa mina vaksamma ögon. När den dyker upp är jag där, bryter sönder det sista kalla och kastar mig i armarna på våren, som jag vet väntar på mig därutanför. Vänder ansiktet mot solen, kör händerna i jorden, luktar, lyssnar, lever! 

I väntan lindrar jag symptomen med svart kaffe, gnisslande tulpaner och drömmar. Men bakom mitt balanserade yttre vinterjag gömmer sig en inspärrad vårdesperado! Eller kanske en liten skrikande blåmes... I vilket fall som helst så ställer den till ett himla liv!


It must be winter in my heart 
There’s nothing warm in there at all 
I miss the summer and the spring 
The floating, yellow leafs of fall 

The Avett Brothers