Liv och död i rabatten

Jag önskar att jag kunde hålla fast de underbara dagar som är nu, de rinner alltför fort. Allt det vackra kommer slag i slag, stannar ett darrande ögonblick och försvinner bort. Mitt i när man helst bara vill njuta är det så mycket som ska hinnas med och våren väntar inte. Den rullar fram som ett sprudlande karnevalståg. Passerar, och har man missat allt det roliga får man snällt vänta tills nästa år. 

Vitsippor och ekorrar har jag i alla fall inte missat. Underbara var och en på sitt sätt, inte minst ljudet som ekorren ger ifrån sig. Jag vet inte hur det bäst ska beskrivas... Ett shirpande kanske...? Eller ett squirrande...? Inget låter som det. 

Samsas snällt med alla fåglarna verkar de också göra. Jag är rätt usel på fåglar men jag tycker om att titta på dem och ännu sämre är jag på fågelläten. På det senaste har jag i alla fall lärt mig att känna igen hackspetten. Han brukar ge ifrån sig ett visslande en stund innan han landar i vårt äppelträd för att sedan fortsätta till grannens björk. Han gillar jordnötter har vi märkt.

Lite frön har jag lyckats påta ner, nu gäller det bara att hålla tummarna för att det ska växa sig över alla bräddar denna sommar. Känns som att vi har kommit igång riktigt bra men så var ju alla planteringslådor färdiga att använda i år. Ett projekt som bara tog, hm..., två somrar. Nu hoppas vi på att få njuta detta år.

Men det sjuder inte bara av liv i rabatterna när jag sätter spaden i jorden. Häromdagen hittade jag ett kranium! Ja, efter en fågel visserligen...

Och inte alltför litet. Hm, naturliga orsaker eller döljer sig här ett brott...? 

I växthuset har jag försått luktärter,

efter att först ha blötlagt dem efter konstens alla regler.

De är inhandlade i en fantastisk engelsk trädgård, Anne Hathaway´s Cottage, som vi besökte i somras. Luktärterna parfymerade luften och hela trädgården var magiskt vildvuxen (men omskött!) på ett sätt som jag bara drömmer om att åstadkomma. 

Det här var de mer strama delarna. 

Men även om man inte har tid att gräva i trädgården finns det mycket att njuta av nu, helt utan möda. 

Alla dessa färger! Vackert så det nästan gör ont...