Skapandets kyrkogård

Ja där hamnar det ibland. Det man slitit och svettats för. Hoppats på. Filat och putsat på. Det som verkade så lovande. Det som blev så bra är plötsligt i ruiner. Och jag vet fortfarande inte varför det blev fel. Jag trodde att jag hade kommit förbi alla kritiska punkter och var nöjd med hjärtan som hade precis lagom krackelering...

Stiliserade hästar...

Metalliskt skimmer...

Frostigt mittparti...

Sen hände det något. När jag öppnar ugnen ser jag det. Hur gärna jag än vill kan jag inte få det till något bra. Det säckar!

Jag svär inte - jag är alltför väluppfostrad och de ränderna går inte ur... Möjligtvis att jag väser något ohörbart mellan sammanbitna tänder och med stela kindmuskler. Men jag rör inte en min. Jag är härdad. Ytterligare ett projekt som får begravas i förtid. Materialet ställer till det, är oberäkneligt. Ibland. Nu börjar jag bli sur. Blänger på fatet. Tror det att det har vunnit? Vänta bara. En dag ska jag ta fram sågen och såga upp det i småbitar. Göra något nytt. Men idag ska jag begrava det bland allt det andra som inte heller höll vad det lovade. Och så ska jag sörja att det inte blev ett stort fint fat som kunde stå där och skimra och lysa.

 

Men jag tänker inte röra en min...