söndag 26 maj 2013

Mellan hägg och syren...

Inte blev det länge i år den där skomakaren som har stängt mellan hägg och syren  fick ha skylten uppe. I början av veckan blommade häggen och nu blommar syrenerna. Magiska dagar.
Kabbelekan rinner som solsken.
Mörkt vatten på kvällspromenaden...
...och respektingivande ekar.
 
Själv har jag gått på akvarellkurs i helgen  mycket roligt. Och utmanande! Jag är av den petiga sorten som vill ha kontroll på vart färgen tar vägen men nu har jag verkligen försökt att inte peta. Har ni någon aning om hur svårt det är? Att inte få kontrollera precis allt...?
Jag har övat på en för mig mycket opetig solros. Jag är inte nöjd (det är jag sällan) men jag tycker att jag har lärt mig massor.
 
Sedan har jag petat...
Har fortsatt lite med skissen jag gjorde häromdagen.
 
Bortskämd har jag också hunnit bli på mors dag. Minst sagt förvånad blev jag när resten av familjen trollade fram en tårta. Jag som trodde att jag hade stenkoll på vad som händer här hemma... Rätt skönt att inse att jag inte har det.
 
Min egen mamma saknar jag ofantligt mycket. Hon var ungefär som jag, det är så bra med någon som är nästan likadan. Irriterande förstås när man märker att man har ungefär samma ovanor... Tänker på en kommentar hon hade: jag är så onyttig, det enda jag vill är att måla. Många av hennes tavlor finns hos mig.
Vårtavlan målade hon vid nästan 80.
Till och med på kyrkogården har mamma varit kreativ. Nu vilar hon under samma sten som hon i början av åttiotalet själv ritade och sedan beställde till min pappa. En extravagans för någon med mycket begränsade resurser som precis blivit ensam med hus, barn och räkningar. Men en extravagans som egentligen var ett uttryck för sorg.  Även om det är alldeles för sent så vill vi ge det bästa och finaste vi har.  Jag skulle vilja ge hela världen till min mamma men det kan jag inte. Bland de allra sista gångerna vi pratade sa hon: god natt då, lilla förtjusande barn. Det är fantastiskt att ens, någonsin, ha fått vara någons förtjusande barn. Jag vet så väl att aldrig mer. Men hjärtat förstår inte - det längtar fortfarande.
 




 

 
 
 
 
 

4 kommentarer:

  1. Nu sitter jag här med tårar i ögonen. Så fint skrivet om din mamma. Förstår din längtan. Jag är så glad över att ha min mamma vid min sida fortfarande. Vi pratar i telefon varje dag och ses flera gånger i veckan. Min pappa finns däremot inte med oss längre.
    Hur gammal var din mamma när hon fick dig? Vad dog hon av?
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, jag längtar. Mest efter vanliga saker - som att fika ihop eller att få berätta småsaker om barnen. Vi hade samma födelsedag men mamma var 40 år äldre. Jag hade en pigg mamma men sista året började hjärtat att krångla. Jag önskade henne allt gott och jag önskade att döden skulle få vara som en stillsam vän som tar över när man inte orkar mer. Men det var den inte. Den var brutal och hård. Jag önskade inte min mamma det och det sitter som en tagg.

    Underbart att höra att du fortfarande har din mamma och att ni har så nära kontakt. Jag hoppas att ni får många fina år :)

    Kram

    SvaraRadera
  3. Det märks var din konstnärs-ådra har sin källa :). Vilken härlig kommentar av din mor! Är det onyttigt att skapa...? Jag känner igen känslan men tänker ofta på Lina Sandell när den kommer över mig. På nåt sätt motar hon bort de där tankarna och det finns ju många duktiga konstnärer där ute som har förskönat världen genom historien. Din mor var en av dem. Inte så "nyttigt" kanske, men utan dem hade själen inte levt.

    Du målar också din mor vacker med dina ord. Smärtan och längtan som inte vill acceptera det brutala, oundvikliga... Det är verkligt alltid och jämt även om förståndet försöker övertyga det saknande hjärtat.

    Kramar från Maria

    SvaraRadera
  4. Min mamma kom från en generation då bullbak och fönsterputs var riktigt arbete, tid för nöjet att få måla fick hon stjäla lite här och där. Jag känner mig också rätt onyttig ibland, undrar om det är att skapandet gör en så väldigt glad? Det som är nyttigt ska väl inte vara roligt...

    Din kommentar värmer mig Maria, du skriver väldigt fint.

    Kram

    SvaraRadera