En gång var han en liten pojkes stora kärlek. Han var med överallt. Till dagis, i badkaret, i sängen... Och vi har åkt långt för att hämta hem honom när han har blivit ensam kvar. Om det börjar mörkna kan man ju bli ganska rädd om man är ensam.
Dom kaninfötterna har skuttat långt! Men pojken växte och de hade inte så mycket gemensamt längre. Nu får Kanin bo hos mig och hålla lite ordning på alla snören. Han brukar sitta ovanför mitt skrivbord och titta på när jag målar...
Åh, nu blev jag lite rörd så här på fredagseftermiddagen! En fin kaninhistoria. Tack för att du besökte och kommenterade på min blogg. Du är hjärtligt välkommen tillbaka. Din blogg är riktigt fin den med. Jag kommer tillbaka hit igen!
SvaraRadera