lördag 16 mars 2013

Historien om en bild


Oftast när vi ser ett gammalt kort känns inte personerna "på riktigt". De är svartvita, stela, suddiga och den tid de levde i lika avlägsen som en saga. Hade de drömmar?  Var deras glädje lika upprymd som vår? Deras sorg lika svart?
 
 
Människorna på bilden är min morfar (längst upp till höger), hans föräldrar och bröder.  Av de fem förstfödda barnen förlorade föräldrarna fyra. Först en liten flicka en tidig vår och vid ett senare tillfälle, i scharlakansfeber, en flicka och två pojkar med bara några dagars mellanrum. Kvar av syskonen blev en liten pojke. Tänk så tyst det måste ha blivit...
 
Det var aldrig något man talade om men en gång, nästan femtio år senare, när mamman i familjen läste ett brev som äldsta dottern skrivit i skolan rann tårarna. Så nog fanns sorgen...
 
Våren efter tragedin åkte far i huset till Amerika och kom inte hem på flera år. På hösten föddes min morfar. Så småningom kom far hem igen och familjen utökades med ytterligare två pojkar. Alla dessa "pojkar" var en del av min barndom men då var de snusiga snälla farbröder med ganska många rävar boende bakom öronen.
 
Nästan aldrig målar jag efter kort men på en akvarellkurs jag gick fick jag idén av vår kursledare Ulla. Hon hade nog tänkt sig i svarta och vita toner men jag ville måla i färg. Jag hade så kul! Och människorna på fotografiet blev så otroligt påtagliga för mig.
 
 
När allt blev i färg så kom de mig verkligen nära. Tänk vilka bestyr de måste ha haft! Alla skulle klä sig fina och ordna till frisyren. Ett bord ställas ut på gården med nystruken duk och omsorgsfullt plockade blommor. Tänk in ljuden. Det blåser lite, fåglarna sjunger, det surrar och kanske hörs porlet från bäcken som rinner i backen bakom huset... Dofterna, värmen från solen... Just då känns det som de finns i ett parallellt universum i en verklighet lika verklig som min.
 
För ett litet tag sedan köpte jag ett par provböcker med klädtyger från http://stilbyrån.se/  så jag kan även känna historien med mina fingertoppar. Tänk en lång kjol i tungt lite stickigt ylletyg mot benen... Och nog förstår jag att fläckborttagning och vädring var av nöden. Vi skulle nog inte heller idag få för oss att stoppa plagg sydda i de kvaliteterna i tvättmaskinen. Vilken omställning för nutidsmänniskan.
 
 
 
Det finns fler bilder som jag gärna skulle vilja göra.
 
 
Bilden på mormor och morfar som unga och nykära är en sådan. Den gör mig glad. Jag vill berätta deras historia och få en skymt av deras universum.
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar