torsdag 15 februari 2018

Lite glöd

För att hitta på nytt och få nya idéer så behövs det tid. Och lugn. Inte en massa annat som drar... Så här dags i februari borde vara den bästa av tider. Men just i februari är det svårt att hålla ångan uppe. Det är länge sedan det var sommar och våren är en abstrakt tankekonstruktion som man inte riktigt når. Och näsan droppar... Man får ta till de knep man har för att hålla ångan uppe. Glödande tulpanflammor värmer en narig dag. 


Och att gå in i sin bubbla och helt gå upp i det man gör. Det är inte så ofta man får vara där. Förra året var hektiskt, det var flera beställningar och uppdrag som tog tid. Just då tänkte jag inte så mycket på det. Man jobbade på och betade av. Men inte blev det mycket till bubbelliv... Och man blev så trött! I år ska jag vara sparsammare med beställningarna och istället jobba på med det jag själv känner att jag behöver. Inte mindre blir gjort men jag kan äga min tid. Och så kan jag bubbla lite emellanåt, det laddar alla batterier :) 

Ute i trädgården har jag också utmärkta batteriladdare. Fyra stycken ekorrar som jagar varandra upp och ner och överallt! Tyvärr är de inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ekorrar låter helt fantastiskt! De smackar, tjickar och quirrar, väldigt egendomliga ljud som jag aldrig kan härma så ekorriska får jag nog lämna därhän på mitt CV...





Februari har också haft den fördelen att jag hunnit sortera alla mina brodergarner som jag fick i födelsedagspresent i höstas. Kan bara konstatera att jag har en man som vet vad hans fru uppskattar. En riktig skatt! Jag behöver inte sy något, jag blir glad av att bara plocka runt alla färger. Men säg inte det till någon...  


Ett projekt har jag påbörjat bara för nöjes skull.


Det kommer bli en textil bild och jag har provat lite nytt. Prova och lära nytt måste jag hela tiden, det gör att jag tycker att det är roligt. Att alltid göra det man redan kan är inte roligt. Även om jag ofta morrar och undrar vad jag egentligen ska ge mig på det ena eller det andra för... I den här bilden har jag målat såpbubblor i bakgrunden med oljefärg i sticks för textil. När man målat härdar man färgen med strykjärn så att det ska gå att tvätta i framtiden. I min låda hade jag två vackra blå knappar. De har suttit på någon av mammas skolavslutningsklänningar som mormor sydde någon gång på 30-talet. Nu får de följa med in i den här bilden. Det är roligt att använda det man har, väva in en liten bit historia. Och så behöver jag inte längre vara rädd att knapparna ska skramla bort, nu kommer de sitta säkert och ha en ny uppgift. 




fredag 9 februari 2018

Värde



Ibland blir det för stort, för mycket och överväldigande... Jag bor på en vacker plats. Naturen är nära hela tiden. Bor man så blir chocken total när inte alla kan se det man själv ser. Inte värderar det man själv sätter högt utan kallar det en plats utan speciellt skyddsvärde... Vad är skyddsvärt? Är möjligheten att ströva ostört fritt omkring, djurliv, utsikt något att bry sig om? Det kan man väl hitta på annan plats...? Tystnaden i skymningen när mörkret lägger sig mjukt över berget? Det varma omslutande mörkret som gör att stjärnorna syns på ett sätt som de aldrig gör i tätorten? Att månen kommer så nära att det känns som att den går att nå...? Lämningar efter husgrunder där man fortfarande ser spår av mänsklig omsorg och längtan efter det som är vackert i form av kvardröjande bergklint och sidentunn vallmo som vägrar att ge upp utan blommar år efter år. Liksom aplarna. Knotiga och vridna blommar de med skira slöjor fast de inte borde kunna. Det ger mig förankring och är ett värde. Här finns alltid något som är vackert, som ger lugn långt bort från vardagsstressen är det ett fantastiskt andningshål.






Det som känns hotande är vindkraftverk. Egentligen tycker jag att det är en bra sak med vindkraft men ingenting är bra om det dras till orimlighetens gräns. En av "experterna" sa på informations-mötet häromsistens att alla vill ha vindkraft men inte där de bor och att man faktiskt måste vara med och dela med sig. Men det var just det... Hos oss vill de bygga tjugo stycken på en höjd av sällan skådat slag (250 m). Några få kan jag till och med tycka är vackert men i den här mängden så är det skrämmande fult och dominerande efter det fotomontage som visades. Det skulle döda ett berg. En naturtillgång för boende och turister, ett värde som en liten kommun borde värna. Berget skulle bli ett trafikerat industri-område. Att lägga den massan på en plats är inte att dela. Det är att kväva. Många orkar inte ens fundera men gör ett tankeexperiment. Vad skulle hända om det föreslogs att tre, fyra verk skulle sättas upp i backen i närheten av tätortens motionsslingor? Det skulle knappast hända. Men i rättvisans namn om vi nu ska dela... Många långa timmar tillbringar jag med min kamera ute i det fria. En sådan oerhörd tillgång att ha allt så nära. Om det försvinner, förintas, mals undan vart tar då jag vägen med min kamera? Till motionsspåret i tätorten? Knappast... Ska jag behöva sätta mig i bilen och åka till en annan plats som inte exploateras lika hårt? Det skulle kännas bittert.









söndag 28 maj 2017

Allt finns i vinden

Plötsligt en tidig morgon när jag öppnar sovrumsfönstret mot livet utanför ramlar jag genom tiden. Jag andas in alla dessa försvunna majmorgnar som jag gjort samma sak. En aning kylig luft strömmar in fylld med jord, syrener, sol, fukt och fågelsång. Dagen är alldeles ny men samtidigt är den fylld med hundratals andra morgnar och minnen. Vänliga och svåra. Så mycket ryms i vinden och doften. När min mamma låg på sjukhus och var så dålig att hon inte längre önskade sig någonting fick hon en glasslåda av mig. I lådan låg syrenklasar från här hemma och gläntade man på locket fick man en pust från dit hon alltid längtade. Hem. Och så är det nog den här morgonen när jag snuddar vid så många dagar. Det är hemma. Tillhörighet. Sinnesro.
Så mycket är vackert så här års, så mycket försvinner alldeles för fort och så mycket är bråttom. Plommonträdet blommade över på tre dagar och då verkade humlorna i det närmaste yrvaket förvånade men nu går de i skytteltrafik.
Och det lär inte vara någon risk att maskrosorna ska blomma över på tre dagar...
Hackspetten orkar inte längre bry sig om ifall vi sitter ute i trädgården när den råkar ha ärende.

Och maj låter. Idag har jag gått genom en skog fylld med bofinkssång. Aldrig tidigare hade jag en aning om hur mäktigt det kan vara. Och alldeles, alldeles underbart!






söndag 7 maj 2017

En bok, alltid en bok

Ända sedan jag lärde mig läsa när jag var fem har jag läst. Jag läser allt... Mjölkpaket, skyltar, tidningar...  Jag konsumerar oerhörda mängder med text utan att riktigt vara medveten. Viss text är ren förbrukningsvara. På nätet finns ett ständigt flöde. Och ljudböcker. Jag lyssnar alltid när jag är i verkstaden. Det är konsumtion, snabbmat för hjärnan. Ingenting jag absolut vill äga. Och sedan finns det Böcker med stort B. Riktiga böcker av kött och blod höll jag på att skriva. Sådana som inte behöver sladd eller batteri för att fungera.

Just nu läser jag "I min trädgård vill jag vara Karin".



Det är en vacker bok. Och den passar mig, just Karin och Carl Larsson har det skrivits mycket om de senaste åren. Och jag läser. Jag tycker om tiden, stilen och tankarna. Och så vill jag förstås veta mer... Vad människorna då fick sina intryck ifrån.  I boken nämns en annan bok: "Vi och våra blommor".


Hm... Undrar just om den går att få tag i...? Bokbörsen är min vän, och där hittar jag den. Snart har jag klickat fram det jag letar efter och beställt på rent infall. För att jag vill. Och har ingen aning om vad jag kommer att få. Är det en trist, källardoftande lunta? Tre dagar senare kan jag hämta paket. Ett ganska tungt...  I paketet ligger en bok i kassett.  Murrig...


  Befriad från kassetten är den fortfarande rätt ointressant...


Men jag måste ju se vad jag köpt, hur ser den ut under skyddsomslaget? Fläckig och ful? Den är ju trots allt från 1913...

Men den är vacker! Och jag blir boklycklig! Det är helt sant och  för den som inte vet är det en känsla som är nära besläktad med toklycklig.


Ytan förför, rött och guld!


Men det är insidan som räknas heter det och jag tänker minsann inte falla i farstun hur som helst. Undrar just om den håller måttet... Är den torr? Gammalmodig, långrandig och ful? Men jag blir inte besviken nu heller. Texten är lättläst och ungefär var tredje sida är en färgbild. En ljuvlig sådan.







Texten skiljer sig en del från formuleringarna i dagens trädgårdsböcker.

Ett litet smakprov om rosenbeskärning:

Innan den unga rosenbusken inplanteras i lustgården måste den genomgå skärselden. De allra flesta rosenarter måste ovillkorligen beskäras för att kunna tjänstgöra som prydnadsväxter. Denna beskärning företages nu, när den unga busken ska planteras. Och över varje ros hänger trädgårdskniven hela livet som ett Damokles-svärd. Men var ej rädd sköna ros! Endast om du mister din skönhet, får du behålla den.

Underhållning :) Helt klart ser jag hur min trädgård kommer att förvandlas till en lustgård och jag känner mig fullkomligt hemma i texten.

Lite missnöjd blev jag i början när jag lyfte på skyddsomslaget och såg att någon tryckt ett häftstift i pärmen! Usch, så får man bara inte göra! Genast var jag klåfingrigt där och försökte få bort det. Men det satt märkligt fast. Och då såg jag att det fanns fyra, ett i varje hörn och att det nog knappast var häftstift. En sådan tur att jag inte lyckades få bort det första! De var till för att den skulle ligga fint på bordet när man bläddrade förstås.

Och jag inser att jag köpt en Coffee Table Book. En över hundra år gammal sådan. Den har åldrats med värdighet. Och jag ska läsa den portionsvis. Och försiktigt. Den ska inte få vara mitt lunchsällskap, sås gör sig inte ihop med skira blomsterplanscher och sprött papper. För det mesta ska den få vila. Inbäddad i skyddsomslag och kassett. Ibland kommer jag plocka fram den och njuta av innehållet. Bit för bit. Lite som en chokladkartong.


söndag 23 april 2017

Riddar Stare av dungen

Är man så närsynt som jag är det en hel del detaljer man går miste om... Tack och lov för kameran, ibland avslöjar den saker som genast sätter fart på min fantasi. För det behövs visserligen inte så mycket, men ändå...

Jag tog kort på starar när jag strövade runt en dag. Fina fåglar men rätt svarta på håll...
Visserligen vackert prickiga men ändå mest svarta. Med datorns hjälp ljusade jag upp bilden och förstärkte färgerna och helt  plötsligt ser jag en fågel skimrande i en fantastiskt dräkt som smidd på kroppen och prickarna är strödda som pärlor. Naturligtvis en riddare...! Ett besök från en sagovärld parallell med vår.
Det fick bli en bild.

Min blundande ekorre från trädgården fick också vara med.
Som en drömmare som ser det ingen annan ser bakom slutna ögonlock... Och den skimrande staren fick naturligtvis en krona som det väsen han är.
Och även om man målar... Eller förlorar sig i drömmar rullar våren envist på om så en och annan snöflinga dansar i solen.

En skogssnäppa doppar tårna i bäcken.
Herr och fru gräsand navigerar mellan björkstammarna i rasande fart.
Och rödhaken sjunger i skymningen. Lite magi även i den alldeles vanliga världen. Inte konstigt att man drömmer...